Psykologen Gudrun jobbade på BUP i ett team som tog hand om barn och ungdomar som sökt akut vård efter våldtäkt. Arbetet kändes viktigt men var inte utvärderat och evidensläget vad gäller tidiga insatser efter potentiellt traumatiserande händelser var oklart. När Gudrun skulle skriva specialistarbete ville hon därför passa på att skaffa sig mer kunskap inom området.
Gudrun började höra sig för bland kollegor som jobbade med trauma och fick veta att en annan psykolog, Maria, höll på med ett forskningsprojekt. Maria provade att ge vuxna, snart efter de varit med om en potentiellt traumatiserade händelse en kort digital kbt-behandling. Att testa den interventionen på BUP-mottagningen där Gudrun jobbade vore spännande.
Gudrun behövde bara se till att få OK från BUPs ledning, skriva etikansökan, göra om manualen så att den passade för yngre patienter, hitta tekniska lösningar för den digitala behandlingen, få nya journalmallar som fungerade för internetbehandling, bli bekväm med metoden samt lära ut den till några kollegor som kunde vara jour ifall Gudrun blev sjuk eller var på semester. Allt detta samtidigt som hon skötte sitt kliniska arbete i ungefär samma utsträckning som vanligt.
Efter några månader tvingades Gudrun inse att hon omöjligt mäktade med det upplägg som var tänkt. Hon bestämde sig för att pröva interventionen IRL istället. Då var det ”bara” att författa lite info och samtyckesmaterial till familjerna och börja rekrytera.
Men av de få patienterna som uppfyllde inklusionskriterier men inte exklusionskriterier tackade samtliga nej. Gudrun kände sig uppgiven och frustrerad och undrade hur hon skulle komma vidare. Hur skulle hon få möjlighet att testa behandlingen och dessutom slutföra sitt specialistarbete?
Gudrun misstänkte att hon inte bara gav sig själv för svåra uppgifter utan att hon också börjat i fel ände. Innan hon provade nya interventioner vore det kanske klokt att studera hur standardbehandlingen på mottagningen gavs och föll ut.
Gudrun kom att tänka på det patientadministrativa systemet (som det ofta suckades över inom BUP). Mycket info om verksamheten fanns redan insamlad. Tredje gången gillt – Gudrun bestämde sig för att studera vårdförloppet för barn och ungdomar som sökt akut vård efter våldtäkt.
Utifrån materialet kunde hon se att patienterna som kom till mottagningen var 11-17 år gamla. Nästan alla var flickor. De flesta fick en traumarelaterad diagnos, kom på tre till fyra samtal och remitterades inte vidare efter avslut. De vanligaste insatserna var psykoedukation och stabilisering. Funktionsnivån var i stort sett densamma vid nybesök som vid avslut.
Hur står det här sig jämfört med andra typer av insatser? Det var svårt att säga, eftersom så få studier var gjorda inom fältet. Det finns anledning att göra fler undersökningar för att veta hur man bäst hjälper barn och unga som varit utsatt för sexuellt våld. Helst sådana som är realistiskt planerade och går att genomföra.